Mjuk pepparkaka med rivet äpple

Dags för årets första julbak, eller vad säger ni? Nåja, egentligen är det mer av ett höstbak - vi har fått en massa äpplen på våra träd i år och hinner inte med att äta upp dem, så de åker ner i ett och annat. När jag blev sugen på mjuk pepparkaka häromdagen kom jag på idén att slänga i några rivna äpplen där också; en lagom mjukstart innan jag tar till det tunga artilleriet (saffran)! Det blev riktigt gott, så jag tänkte dela med mig av receptet. Jag hittade det här men gjorde en del korrigeringar.

Mjuk pepparkaka med rivet äpple

ca 10 bitar

2 ägg
1 dl socker
1 dl farinsocker
1 dl gräddfil (creme fraiche funkar också!)
50 g smält smör
2 1/2 dl vetemjöl
1 tsk bakpulver
1 msk kanel
2 tsk kardemumma
½ tsk ingefära
2 grovrivna, medelstora äpplen

Gör så här:

Sätt ugnen på 175 grader. Vispa ägg och socker pösigt. Rör ner gräddfil och smält smör. Blanda vetemjöl med bakpulver, kanel, kardemumma och ingefära och rör ner i smeten. Rör till slut ner de rivna äpplena. Grädda i cirka 40 minuter i ugnen. Ta ut, vänd upp kakan på ett fat och låt svalna.

Julbrunch, paketlek och kompishäng

Imorse skippade jag frukosten, drack mitt morgonte långsamt och började sedan göra mig i ordning - det var nämligen dags för årets julfirande med tjejgänget! I år träffades vi hemma hos Sofie för julbrunch. Hon hade gjort det så fint och mysigt. Jag hade med mig laxröra och ingredienser till glöggbål (alkoholfritt mousserande vin, citronlemonad, glöggkoncentrat och rosmarin).

Vi är några vänner som har hängt ihop sedan högstadiet (några av oss längre än så) och vi har firat jul tillsammans hela 2010-talet. Jag insåg precis att det var tioårsjubileum för vårt julande i år, ganska coolt ändå! Nu har gänget utökats med tre barn också, så vi är en växande skara.

Vi avslutade traditionsenligt med den pulshöjande julklappsleken. Jag roffade åt mig tre paket med finfina presenter (örhängen, matlådor och en vattenflaska). Åkte hem fylld av julstämning. Julfirandet får 10/10 i betyg.

Årets julgodis: rocky road med geléhallon och tre sorters kola

Igår var det dags för det årliga julgodiskokandet. Vi har för länge sedan lämnat knäcken åt sitt öde - dess smak är tyvärr inte tillräcklig för att vi ska kunna glömma eländet som det innebär att tillaga den. Däremot brukar jag och min konfektyrkompis koka kola och göra rocky road, och så blev det även denna gång.

I år blev det en dubbelsats saffranskola med rostad kokos enligt Jennys matbloggs recept (en klassiker vid det här laget), en enkel sats pepparkakskola, en enkel sats choklad- och hallonkola (i brist på hallonsylt hade vi dock i drottningsylt i stället, men det blev också lyckat) och en dubbelsats rocky road. Vi provade något nytt och slängde i både Polly och geléhallon i rocky roaden, vilket visade sig vara en succé. Toppengott! I övrigt bestod rocky roaden av Fazers choklad, salta jordnötter, salta cashewnötter, minimarshmallows och Dumle.

Jag skulle gärna experimentera mer med julgodis, men vårt årliga julgodiskokande tar redan en hel evighet (var hemma vid 23 igår, fast då hade vi förstås också ätit hemgjord pizza, druckit glögg och sett på Jul med Ernst) och den riktiga utmaningen för mitt tålamod är paketeringen av godiset. Säger bara: zzz. Det finns väl inget sätt att undvika just det momentet, eller? Om ni sitter inne på något magiskt knep får ni hemskt gärna höra av er.

Favoritrecept: korintkakor

Får det lov att vara en kaka? Någon annan tid på året skulle jag kanske tacka nej, om inte kakan det gäller innehåller massor med chokladbitar och är så där härligt seg. Men till jul blir jag verkligen en Sju sorters kakor-typ av person. Ge mig pepparkakor, kolakakor och kanelkakor (eller bruna bröd som vi kallar dem, och i ärlighetens namn talar jag aldrig om kakor heller, utan om småbröd) och jag ska sluka dem som om de vore vilken påse favoritchips som helst. Drömmar kan slänga sig i väggen (menlösare påhitt får man leta länge efter!) - min absoluta favorit är en blek, gaffelrandig liten sak med mjuka minirussin inuti: korintkakor.

Där ligger de och väntar på att bli uppätna, de små stackarna. Jag kan ha ätit två till frukost idag medan jag tog den här bilden. Ni vet väl vad man säger? Är de små får man ta två!

Mammas korintkakor

ca 50 stycken

200 g smör
2,5 dl socker
100 g korinter
max 5 dl vetemjöl
1 tsk bakpulver

Gör så här: Blanda alla ingredienser till en smidig deg. Rulla ut degen till längder och skär i bitar. Sätt bitarna med snittytan uppåt på en bakplåtsklädd plåt och tryck till dem med en gaffel. Grädda sedan i 175 grader i 10 minuter. Klart!

Det stora pepparkaksbaket

God kväll på er! Det blir sällan (för att inte säga aldrig) några kvällsinlägg här, men idag får det bli så, av två anledningar:

1) Igår var jag på stadens julöppning och det var väldigt stämningsfullt. Jag fotade massor, bland annat julbelysningen och den varma chokladen som vi drack. Ändå blev det inget inlägg om det imorse för min kamera/minneskort/kortläsare (jag vet inte vilket av dem jag ska skylla eländet på) bestämde sig för att radera alla bilder och trots att jag satt och krånglade med datorn halva natten lyckades jag inte rädda en enda. Så oerhört frustrerande, men det var ju en jättemysig kväll och att jag inte fick några bilder att publicera på bloggen ändrar väl ingenting egentligen, förutom att jag inte kan dela den med er. Det kommer fler mysiga kvällar att fotografera.

2) Jag har bakat pepparkakor hela förmiddagen! Jag och mamma ställde till med det årliga pepparkaksbaket. Vi har ett välfungerande och mycket effektivt system sedan många år tillbaka - mamma massproducerar pepparkakor och jag sköter gräddningen och trycker ut ett par grisar i degen ibland. Provsmakning av degen ingår också i min arbetsbeskrivning, såklart.

Jag luktar fortfarande pepparkakor och det är enbart najs. Knappt värt att duscha bort den doften - jag betalar ju dyrt för att få hemmet att dofta pepparkaka hela december med hjälp av Yankee Candle. Bilderna är tagna med min pappas kamera förresten - min egen står i skamvrån efter gårdagens fiasko. Saknar den dock, så jag får väl förlåta den nu och hoppas att det var minneskortet (som jag nu bytt ut) som krånglade i stället.

Psst. Kika in på bloggen imorgon också, för jag dök ner i mammas receptskatt idag och fiskade upp ett favoritrecept som jag tänkte dela med mig av då!

3 Vänners pepparkaksglass och konkurrenternas nyheter

I helgen åt jag pepparkaksglass. När jag gick förbi frysdiskarna med glassförpackningar i butiken på väg till kassan och såg 3 Vänners (3 Kaveria) iögonenfallande orange bägare kom jag nämligen ihåg att jag sett Mrs. Christmas provsmaka företagets pepparkaksglass. (När det kommer en ny pepparkakssmakande produkt på marknaden ska det mycket till för att jag ska kunna stå emot, det erkänner jag villigt.) När jag kom hem från affären och hade packat upp alla andra varor var glassen så där perfekt mjuk och jag kunde inte låta bli att sticka skeden i den direkt. Där stod jag alltså framför köksfönstret och åt pepparkaksglass direkt ur burken medan minuterna tills mitt eftermiddagssällskap och jag hade stämt träff tickade iväg. En fin stund i mitt liv.

Glassen är både laktos- och glutenfri, och den tillverkas av “äkta och naturliga råvaror” i Helsingfors. Glassen har smaksatts med pepparkakskryddor och innehåller dessutom 23 % “sås av pepparkaksdeg” (nu översätter jag direkt från finska). Sås är ett besynnerligt men vettigt ord i sammanhanget - det är liksom en kolaaktig pepparkaksdeg med något varierande konsistens och tuggmotstånd som har fördelats väl i den julkryddade glassen. Innan den första biten pepparkaksdeg uppenbarade sig i glassen var jag beredd att stänga locket och ge glassen betyget “meh” med tillhörande axelryckning, men sedan fastnade en degbit på skeden tillsammans med glassen och jag var såld. Det är en kraftig glass med mycket smak, så en liten portion räcker. (Med det vill jag alltså säga att jag inte åt upp hela burken på en gång!) Fem av fem snökristaller. Jag tror att den går hem hos folk som uppskattar pepparkaksdeg lite, lite mer än de färdiggräddade pepparkakorna.

---

2019 - pepparkaksglassens år?

2019 verkar vara pepparkaksglassens år, tycker ni inte? Valio har ju också lanserat en pepparkaksglass, med den något mer udda glassmaken pepparkaka och blåmögelost. Jag har hållit i den, fotograferat den skeptiskt och lagt tillbaka den i glassfrysen. Man ska väl aldrig säga aldrig, men… jag tror jag säger aldrig där ändå.

Jag har förstås inte heller missat att Annas också har släppt en pepparkaksglass, men jag har inte hunnit smaka på den än. Det kanske blir en omgång Finnkamp till den här säsongen, vem vet. Jag måste dock säga att även om jag älskar pepparkakor och är taggad på precis allt med samma smaksättning så är jag egentligen ingen större glassfantast. Visst, det är gott, men det är ju helt klart inte choklad, liksom.

Har ni smakat på någon av säsongens glassnyheter?

Blossa 2019 - det här tyckte jag

Igår hade vi fredagsmys på en lördag - vi åt nämligen tacos och gjorde sedan inte mycket mer än låg på soffan och tittade på diverse tv-program utan att följa med så där på riktigt. Med oss i tv-soffan hade vi Blossas årgångsglögg Aloha. Jag har ju, som ni kanske vet, haft något blandade känslor gentemot årets Blossa. Så här skrev jag om Blossa 2019 i september:

“Blossa 19 Aloha har smak av passionsfrukt, kokos, hibiskusblomma och kaffe. Min första reaktion var ungefär: They had me until kaffe. Dessutom ser det ut att vara en röd glögg, vilket förvånar mig med tanke på de tropiska smakerna som jag upplever skulle passa bättre till en ljus glögg. Sedan har vi designen, som trots den julröda bakgrunden ger mig absolut noll julkänsla, men det är inte ovanligt när det gäller Blossas årgångsglögg (jag älskade förra årets glögg och design, och ljusblått och gult skriker ju inte heller jul, direkt). Då är det definitivt värre att jag tycker att mönstret känns lite tacky. Hur som helst - trots design och kaffeinslag är jag väldigt sugen på att prova, eftersom tropiska smaker alltid tilltalar mig. ”

— Jul hos Linda 11.9.2019

Jag har inte ändrat mig angående designen - den känns ganska tacky. Den är inte julröd som jag upplevde den på bilderna när de släpptes, utan laxrosa, vilket inte är en bra sak. (Jag kan ha utbrustit “men den är ju så ful!” när jag såg den på Alko. Det kan ha hänt. Min vän som var med mig vid tillfället tycker dock inte att den är ful alls, så det är väl i allra högsta grad en fråga om personlig preferens.)

Eftersom jag hade hört så många säga att årets glögg gör sig bra i sällskap av rosébubbel fick även en liten flaska cava följa med mig hem i samma veva. Jag och sambon provade således Blossa 2019 både kall och som glubbel igår kväll.

Jag skulle absolut inte ha behövt oroa mig över en väldigt framträdande kaffesmak i glöggen, för de tonerna kände jag verkligen inte alls av. I ärlighetens namn skulle jag inte ha kunnat peka ut varken passionsfrukt, hibiskusblomma eller kokos heller, men jag kände i alla fall att det var något fruktigt på gång. Jag tyckte väldigt mycket om den tropiska smaken tillsammans med de traditionella glöggkryddorna. De gifte sig finfint! Glöggen är dessutom inte tungt röd som jag hade tänkt mig, utan mer åt roséhållet. Det var en positiv överraskning, och det förklarar väl varför den också så ofta ses i sällskap av rosébubbel i recensioner.

Jag fyllde halva glaset med glögg och fyllde sedan upp med cava. Resultatet var precis lika gott som jag hade hoppats - de tropiska tonerna i glöggen höjdes ytterligare, men utan att glöggkryddorna totalt försvann. Kryddorna blir förstås något mindre framträdande i en iskall dryck, men om man tar fram bubblet en stund på förhand är det inget problem.

Hittills får Blossa 2019 fyra snökristaller av fem möjliga av mig. Jag har som sagt inte smakat på den varm ännu, så jag vet inte hur den gör sig som “traditionell glögg". Det återstår att se! Jag är hur som helst glad att Blossa prickat precis rätt (åtminstone för mina smaklökar) två år i rad.

Har ni smakat ännu?

Säsongens första glögg och jultårta

Nu är det mindre än två månader kvar till julafton och bara några få veckor tills jag brukar hänga upp julgardinerna och släppa fram pappersstjärnorna i fönstren. Vet ni hur mycket jag längtar efter deras varma sken? Samtidigt får allt gärna gå så långsamt som möjligt nu, för jag vill hinna njuta så mycket som möjligt. Det här är den enda tiden på året som jag skulle kunna slänga upp ett kursiverat Carpe diem på vardagsrumsväggen. Nu ska det minsann fångas dagar!

Jag har haft ett paket glögg stående i kylskåpet hur länge som helst, utan att ha varit särskilt sugen (!). Men i onsdags hände det äntligen. Jag sa till sambon att nu tror jag att det är dags, och han instämde. Jag skjutsade in säsongens första jultårtor i ugnen, värmde glöggen och tände alla ljus jag kunde hitta.

Därmed förklarade vi glöggsäsongen inledd. Ack, denna ädla dryck! Nästa gång får det bli med pepparkakor och goda ostar. Nu är jag också väldigt taggad på att smaka på årets Blossa - i synnerhet eftersom jag har hört att den ska vara väldigt god tillsammans med rosébubbel, som ju är något av det finaste vi har här i världen.

Har ni druckit glögg ännu?

Twix med en jultvist: Ginger Cookie

Det kan väl omöjligt ha undgått någon att jag älskar kombinationen pepparkaka och choklad - ett av mina längsta och mest lästa inlägg hittills i år är inlägget om Fazers och Marabous pepparkakschoklad. Då kan ni kan säkert lista ut att jag blev ganska exalterad när jag hörde om Twix julnyhet Ginger Cookie.

Twix är långt ifrån en favorit i vanliga fall. Jag kan med lätthet räkna upp åtminstone 50 godsaker som landar högre upp på listan när prioritetsordning gäller. Men med smak av pepparkaka kanske den kan klättra upp till de högre placeringarna, tänkte jag och grabbade åt mig två stycken när jag äntligen hittade nyheten i butik här i Finland förra veckan.

Den är absolut god. Det är ju svårt att misslyckas med en chokladstång med krispigt kex och söt toffee, liksom. Men smakar den verkligen pepparkaka? Jag kommer spontant att tänka på sådana där ess med kanelsmak, och kexdelen av Twixen är inte heller pepparkaksbrun. Det finns godare chokladnyheter i år, och jag skulle inte sörja Twix Ginger Cookie om den inte återkom nästa år. Tre av fem snökristaller kan den få.

Har ni smakat? Vad tyckte ni?

Stora känslor över banala ting - julmusten har korkats

När det gäller julen och julförberedelserna tycker jag verkligen att delad glädje är dubbel glädje, och därför är jag så glad att jag är omgiven av människor som inte drar sig för att julfika i oktober. Min kära vän Sofie var med på noterna direkt när jag frågade om vi skulle sätta igång med julfikandet, och som ni såg igår bakade jag ju en saffranskladdkaka med vitchoklad för att fira bloggens födelsedag - perfekt för fikabjudning alltså!

 

Sagt och gjort, Sofie och hennes dotter kom över. Jag hade köpt hem glögg, men efter en lång promenad var vi sugna på något kallt att dricka i stället. Då var det väl en himla tur att Sofie hade med sig min absoluta favoritmust - Zeunerts. Den finns alltså inte i Finland (föga överraskande) utan vi är båda sådana som brukar bunkra upp när vi råkar vara i Sverige i musttider. 

 

 

 

Vet knappt om man kan ha det bättre en vanlig vardagskväll i oktober? Skulle nästan ha kunnat fälla en tår (dramatisk som jag är) när jag smakade på musten och kakan. Sofie bara skrattade. Det är inte så svårt att göra mig överlycklig.

 

Vilken är er favoritmust?

Den sanna Finnkampen: Fazer vs Marabou

 

Det bästa julgodiset jag vet är en kombination av två av de bästa sakerna på jorden: choklad och pepparkakor. Min stora favorit har i många år varit Fazers pepparkakschoklad, som plötsligt slutade tillverkas för att några år senare komma tillbaka i ny förpackning (tack gode Gud!). Jag har tjatat om den där chokladen år ut och år in här på bloggen. Återkommande teman på Jul hos Linda: 1) julmustens icke-vara i Finland 2) Fazers pepparkakschoklad.

 

Så när Marabou kom med nyheten att de skulle släppa en pepparkakschoklad under hösten blev jag förstås väldigt intresserad. Skulle den kunna toppa min favoritchoklad alla kategorier? Låt oss backa bandet till september då jag skrev om chokladnyheten i ett blogginlägg: 

 

Om ni har följt mig en längre tid vet ni att jag närmast skulle dö för Fazers pepparkakschoklad. [...] Därför blev jag både triggad och exalterad över att se att Marabou nu släpper en pepparkakschoklad. För det första undrar man ju hur det kunnat ta så oerhört lång tid? Det känns som den mest självklara limited edition-chokladen i juletider. Den klart godaste kombinationen för säsongen också, om ni frågar mig. Det ska verkligen bli spännande att se hur den smakar. Ja, spännande, you heard me.

 

Instagram fylldes snabbt av lyriska recensioner från svenska julkonton - några var måttligt imponerande, men den övervägande majoriteten gav faktiskt chokladen toppbetyg. Chokladen lyste med sin frånvaro här i Finland, tills i lördags när jag hittade den i matbutiken. 

 

 

Må bästa choklad vinna!

 

Nu har jag ätit en hel Marabou och en halv Fazer, vid totalt tre olika tillfällen i sällskap av tre olika personer. Jag tror att jag kan säga att jag har testat dem ordentligt nu. Jag är redo att ge min slutgiltiga dom. Klår svensken finländaren eller förblir Finlands nationalchoklad min eviga favorit? 

 

 

Marabou pepparkaka (185 g) innehåller 15 % pepparkaka. Den är barnsligt god med en ganska stark, kryddig pepparkakssmak (särskilt ingefära och nejlika sticker ut). Den innehåller små bitar av pepparkakor som ger ett bra krisp. 

 

 

Fazer pepparkaka (200g) innehåller 14 % pepparkaka. Den har en mild pepparkakssmak utan starkt framträdande kryddning och stora men inte hårda bitar av pepparkakor. Krispet till den lena, traditionella mjölkchokladen är som alltid en fantastiskt god kombination.

 

 

Och vinnaren är...

 

Tråkigt nog båda två! Jag hade verkligen hoppats på att få såga nyheten eller skrika ut min frustration över att Marabou visade sig vara godare än Fazer, men nej. De är så totalt olika i smak att jag inte kan bestämma mig. En av vännerna som provsmakade chokladen med mig tyckte att Marabou var en tveklös vinnare. Sambon tyckte, precis som jag, att de två inte kan jämföras. 

 

 

Marabou är barnsligt god, söt precis på gränsen till för söt, med så stark pepparkakssmak att den förmodligen skulle kunna bli för mycket för en del, men inte för mig. Fazer är mildare, lite mindre söt och alldeles fantastisk till valfri dryck eftersom den inte tar över. Jag föredrar Fazers mjölkchoklad över Marabous, men jag föredrar kanske pepparkakssmaken i Marabous choklad över den i Fazers version. Fast å andra sidan är krispet bättre i Fazers. En helt omöjlig match, alltså.

 

Hur som helst, jag älskar båda två. Det är ju trots allt pepparkakschoklad - hur skulle jag kunna göra något annat?