Allt är verkligen inte guld som glimmar... Dags för mig att släppa ut min inre Grinch igen. Förra veckan skrev jag om tre jullåtar som jag avskyr (det inlägget finns HÄR), och i dag tänkte jag uppröra er genom att räkna upp tre julkalendrar som jag verkligen inte vill se igen. Hurra! Först vill jag ändå säga att jag tycker att SVT:s julkalendrar i allmänhet är bra och stämningsfulla, och om ni inte känner för att bli grinchade idag så kan jag rekommendera dessa inlägg med julkalendertema i stället: Topp fem: julkalendrar (där får ni ganska snabbt en bild av hur jag tycker att en riktigt bra tv-kalender ska vara) och Alla julkalendrar jag har sett. Okej, nu kör vi.
Dieselråttor och sjömansmöss (2002)
En bild som skriker julstämning... eller?
Den här julkalendern har kallats för världens värsta julkalender så många gånger i den här bloggen att jag vid det här laget har tappat räkningen för länge sedan. Redan 2013 skrev jag ett inlägg där jag förklarade mina känslor för den här sorgliga ursäkten till julkalender. Jag ifrågasätter inte dess lämplighet som barnprogram - jag tror att jag förstår var charmen ligger, och det är ju jävligt roligt att be bordsböner som "äckelpotta, äckelpotta ähöh" och räcka ut tungan när man är liten - men jag kan inte för mitt liv förstå varför den sändes just som julkalender. Jag har faktiskt sett den två gånger, både när den gick på tv och för ett par år sedan när jag behövde friska upp minnet lite grann, men någon tredje tvivlar jag på att det blir. Jag blir ju illa till mods av mindre. (Till exempel av Pelle Svanslös, som ni kanske vet?)
Allrams höjdarpaket (2004)
Klicka på egen risk. Klippet är enormt enerverande.
Det här är nog den mest intetsägande kalendern i mannaminne. När jag ser tillbaka på den kommer jag knappt ihåg något. Det är inte ett gott tecken. Vad jag dock kommer ihåg är att jag tyckte att Allram Est var ett helt okej barnprogram, medan julkalenderversionen inte var det. Jag tycker att SVT i allmänhet brukar lyckas bra med att producera en kalender som tilltalar barn i alla åldrar, men också vuxna. Det hade definitivt inte lyckats här. Jag skulle väldigt gärna vilja veta om det var någon som faktiskt gillade den här kalendern, eller som har sett den nu i efterhand och uppskattar den. Jag vill förstå. Hjälp mig.
Tusen år till julafton (2015)
Den här julkalendern slog rekord i tittarsiffror - i genomsnitt 2,3 miljoner såg avsnitten. Vad jag undrar är hur många av de 2,3 miljonerna som fick julstämning under tiden. Inte jag i alla fall. Jag såg de avsnitt som intresserade mig personligen, men inte alla (särskilt de första tråkade ut mig till en helt ny nivå). Visst är kalendern, precis som Haag och Lundgrens Historieätarna, väldigt lärorik, men jag som ser på julkalendern huvudsakligen för att 1) få julstämning och 2) för att bli underhållen förstår tyvärr inte varför den prompt skulle visas om decembermorgnarna.
Jag tror att kalendern kunde ha räddats om man i högre grad diskuterade jultraditionernas historia och barnens roll i dem, i stället för hur man levde i stort (ett avsnitt av Historieätarna i den stilen kan man se HÄR om man har lust!). I grundskolan kunde man med fördel dra nytta av kalendern som sådan, men inte ens det är möjligt - på grund av en rättighetstvist med Sony (som äger rättigheterna till Historieätarnas originalversion Supersizers) kommer kalendern troligen aldrig att visas igen eller delas i någon form. Man kan alltså inte heller köpa den på dvd. Klantigt, får man väl ändå säga. KÄLLA
Vilka kalendrar vill ni helst inte se igen?