I tisdags var det äntligen dags. Det skulle nämligen bakas pepparkakor. Jag och mamma har en tradition kring detta (som med allt annat julrelaterat, egentligen), och precis som hon brukar hade hon svängt ihop mormors pepparkaksdeg dagen innan. Jag för min del behövde inte göra så mycket mer än att samla ihop mina pepparkaksmått, en kavel och en pepparkaksburk och inställa mig hos mina föräldrar prick kl. 16:00.
Efter många år av pepparkakstillverkning har vi en tydlig arbetsfördelning. Mamma - som är utbildad kock - bakar ofantligt mycket snabbare än jag, så medan hon fejar med kavel och mått håller jag koll på ugnen och förvaringen av de avsvalnade pepparkakorna (och kavlar och bakar lite när jag hinner med, vilket i slutändan brukar betyda att jag bakar typ 10 % av våra pepparkakor). Till min arbetsuppgift hör förstås fortfarande, mina snart 24 levnadsår till trots, provsmakning av pepparkaksdegen.
Och degen smakade förstås precis så som den alltid har smakat. Jag har faktiskt bara smakat på typ två hemgjorda degar i hela mitt liv, eftersom mormors recept har gått i arv. Min kära vän Sofie har också ett fantastiskt kryddigt och gott recept som jag har stulit, men jag brukar inte använda mig av det så ofta (av respekt för traditioner, såklart). Det bästa med gamla pepparkaksrecept är att de är så där snirkligt handskrivna och mjölet anges i koppar i stället för deciliter. Älskar sånt. Mera mormödrar till folket! (Eller tja, min egen skulle räcka, har inte träffat henne sedan jag var nio pga. cancereländet.)
Eftersom vi båda skötte våra uppgifter väl blev pepparkakorna både fina och välgräddade men inte brända. Och det doftade ljuvligt och smakade ännu bättre, förstås. Nu kan första advent minsann komma!