Jag känner mig lite stressad den här veckan. Egentligen har jag inte ens mycket att göra, åtminstone inte om man jämför med hur livet såg ut före pandemin. Men i stället för att ifrågasätta om jag faktiskt borde känna mig stressad (jag har nämligen bara roliga och högst frivilliga saker inplanerade), försöker jag helt enkelt acceptera att jajamensan, det är just precis stress jag känner. Och egentligen är det ju inte konstigt alls. Det är oerhört länge sedan, mer än ett halvår sedan faktiskt, som min kalender senast var fulltecknad. Jag är ovan, helt enkelt.
Jag tänker också att jag inte vill vänja mig, aldrig mer, för det småskaliga livet med få stressmoment och mer tid är guld värt. Det är dock inte bara pandemin som får mig att sätta saker i perspektiv, som får mig att stanna upp, sluta stressa och bara njuta i stället - julen har också exakt den effekten på mig. När jag är stressad eller matt av snurrande tankar finner jag alltid ro i julen; jag kanske lyssnar på några jullåtar, dricker julte eller tittar på en julfilm.
Precis så känner jag ibland nu, och således har jag ett större behov än vanligt av att göra ingenting. Att ströva runt i naturen och titta på träd som håller på att ömsa skinn och bli gula, orange eller röda. Eller att tända ett ljus och bara stirra in i lågan. Eller att skriva blogginlägg som svävar ut och handlar om nästan ingenting till slut. Som det här.
Jag ville mest bara säga att det är höst och för mig är det nästan synonymt med jul och varje steg under mina fötter sätter igång ett prassel och snart är det knarrande snö därunder och just precis nu känner jag mig inte stressad längre, inte alls.
Prasslande löv från igår när jag tog med kameran ut på lunchpromenad i solskenet. Uppmanar alla vardagsstressare att göra samma sak. Ta ett extra djupt andetag också när du en gång håller på, det skadar inte. Tänk lite på att i slutet av hösten hägrar julen. Gå sedan in igen. Crisis averted.