Igår var det tydligen hundra dagar kvar till julafton. Det gick inte att missa - mitt flöde fylldes av julälskare som förkunnade att julen närmar sig med stormsteg.
Det jag känner för nedräkningar till jul kan nog närmast beskrivas som en hatkärlek (adventskalendrar är såklart ett undantag). Å ena sidan: ju närmare julen vi kommer, desto mer socialt accepterat är det att prata om den, och dessutom syns den äntligen överallt! Det är en bra sak, även om jag tror att de där mänskorna som klagar på att julen når butikerna tidigare och tidigare för varje år som går, eller att stämningen urvattnas om den välkomnas för tidigt, ändå aldrig är riktigt nöjda. Det är alltid för tidigt för något - för julpyntet, för julmusiken, för julgodiset, för julmaten. Arma glädjedödare. Men dem ska vi inte ägna mer uppmärksamhet än så i den här bloggen.
Att jag föredrar att inte räkna ner till julafton så här tidigt på säsongen beror egentligen på två saker:
1) jag har ingen brådska
2) jag är inte säker på att jag tycker att julafton är det främsta målet
Jag känner mig ofta stressad av nedräkningar, som om tiden rinner iväg mellan mina fingrar. Som jag redan klargjorde häromdagen vill jag verkligen inte snabbspola till julafton just nu. Åt sådana fantasier ger jag mig ibland hän mitt i sommaren, men aldrig så här i september när allt det fina precis har börjat. Nu är det den där tiden på året (den enda tiden på året) då till och med jag skulle kunna tänka mig att låta trycka upp ett enormt, kursiverat CARPE DIEM på vardagsrumsväggen.
Ett delmål är redan nått för min del - i åtta månader har jag längtat och väntat på att hösten ska börja, och nu är det äntligen september. Nu ska dagarna håvas in och avnjutas från början till slut, minut för minut. Det är långfrukostar, en varm tekopp i handen, tända ljus, kyliga morgonpromenader, stickade sockor, mustiga soppor, tv-serier och allt detta omsluts i ett enda litet, fantastiskt ord: mys. Faktum är att det förmodligen borde stå FÅNGA MYSET på min vardagsrumsvägg.
Julen är fantastisk. Jag längtar efter den så gott som året om. Men när den närmar sig vill jag bara trycka på paus. De nittionio återstående dagarna ska inte bara passera i väntan på något annat, något mer.
Fotnot: Det här skulle egentligen bara bli en punkt på en hederlig lista över saker ni kanske inte visste om mig, men tydligen behövde jag återhämta mig efter gårdagens bombning av “100 dagar kvar!” på sociala medier genom att skriva ett långt inlägg.