Igår satt jag och pysslade framför en julfilm. En hel del nyheter har ju landat på Netflix vid det här laget, och jag har varit exceptionellt dålig på att se dem. En som jag varit särskilt intresserad av är den animerade filmen Klaus, som dessutom är den första animerade Netflix Original-produktionen som fått svenskt tal. Jag kommer inte ihåg senast jag sett en animerad film på något annat språk än engelska, men nu var jag tvungen att byta inställning för att få höra Björn Gustafsson göra rösten till karaktären Jesper.
Klaus – Copyright. The SPA Studios
Jesper är en bortskämd pojke som lever ett liv i lyx och flärd hos sin pappa, en gigant inom postservice. Jesper har inget intresse av branschen och har medvetet sett till att misslyckas på alla prov för att slippa lyfta ett finger. Hans pappa ledsnar dock och skickar Jesper till den gråa lilla hålan Smeerensburg där han ska starta upp ett postkontor innan han får återvända hem till sitt slöa drömliv igen. Smeerensburg är ett miserabelt ställe där barnen inte längre går i skolan och alla vuxna ständigt är redo att hoppa in i nästa fight med invånarna i grannstaden. Att Jesper ska kunna få de sura invånarna i Smeerensburg att börja kommunicera per post verkar osannolikt, och han är långt ifrån den första brevbäraren som försökt, men så en dag hittar han ett leksakslager hemma hos en storvuxen och ensam skogshuggare med yvigt, vitt skägg och det ena leder till det andra.
Klaus är en historia om hur jultomtssägnen kom till och den är alldeles magisk. Den lyckades till och med nästan röra mig till tårar vid ett tillfälle (!) och jag blev alldeles varm av julstämning. Den här animerade julfilmen klättrar upp till delad förstaplats med Polarexpressen, och det är inte att säga lite. Den får fem av fem snökristaller av mig, ifall ni inte redan listat ut det. Se den. Nu genast, omgående!