Ibland när jag sätter mig ner för att julblogga är det en måndagskväll i mitten av oktober och jag är trött. Som just nu när jag skriver det här, till exempel. Jag började skriva ett långt inlägg om grincherna i min närhet (mitt glöggte hann bli kallt under tiden!), en förlängning av det korta svaret på en läsarfråga från i lördags, men det får ligga i utkastet och marineras lite till.
Så gör jag ganska ofta - sätter mig ner och skriver om lite vad som helst, och så når det slutligen kanske ingen alls. Mitt julbloggande framstår säkert som välplanerat och varierat, men det är i allra högsta grad känslostyrt, lite stökigt och lagom odisciplinerat. Mitt enda riktiga mål är att jag ska skriva varje dag, och det handlar inte om att jag känner att jag måste publicera något varje dag, utan om att jag tycker att jag skriver för lite resten av året. Av någon anledning gör julen och jullängtan mig kreativ och mindre självkritisk än jag normalt sett är, så det gäller att passa på. Smida medan järnet är varmt och allt det där.
Den här måndagskvällen har inte varit så speciell. Det är oktober så det blir mörkt på två sekunder och när klockan är åtta känns det som att dagen redan är slut. Det är helt okej för min del. Vi har ätit tomtegröt till middag (årets första!) och nu ska jag bara klicka hem ett par julgardiner och en gardinstång innan jag kryper ner under täcket med en bok. Ja, fast först måste jag leta fram ett måttband och se till att det jag köper är tillräckligt långt förstås. Det blir ju tråkigt annars.