Igår gick jag på bio och såg årets största julsnackis, nämligen julfilmen Last Christmas, en romantisk komedi med George Michaels musik och Emilia Clarke (Game of Thrones) och Henry Golding (Crazy Rich Asians) i huvudrollerna.
Alla har väl någon relation till Whams jullåt med samma namn, vare sig den relationen bygger på irritation eller eufori. Jag för min del älskar den och känner alltid att det är jul på riktigt när radiokanalerna börjar spela Last Christmas på repeat igen. Fullkomligt genialiskt att bygga en julfilm kring den låten ju!
Kate jobbar i en året runt-öppen julbutik som ägs av en asiatisk dam som går under namnet Santa. Kate är deppad, sådär brittiskt bitter/sarkastisk (tänk Bridget Jones), dricker för mycket och sover för lite. En dag stöter hon på Tom, en levnadsglad man som formligen skuttar fram på gatorna och väcker henne till liv igen. Det skulle kunna vara en vacker kärlekshistoria, men allt är förstås inte som det verkar. Varför försvinner Tom i flera dagar utan att höra av sig? Och varför vet ingen på härbärget där han säger sig jobba vem han är?
Jag läste några recensioner efter att jag sett den och de som gav den mycket kritik tycktes eniga om att julfilmer liksom vill vara dåliga. Jag kan förstå vad de menar - halva charmen ligger liksom i att storyn inte är värst genomtänkt och att skådespelarna i bästa fall är halvbra. Men jag håller inte med om att Last Christmas vill vara dålig. Emilia Clarke och Henry Golding gör en bra insats, helt klart långt över medelprestationen för skådespelare i en julfilm. Jag älskar en gullig kärlekshistoria, särskilt om den utspelar sig kring jul, men plottwisten - där man tolkat Whams låt bokstavligt - blir för mig bara ett tamt försök att göra storyn mer betydelsefull än den egentligen behöver vara.
Avslutningsvis måste jag ändå säga att det är en mysig film som inbjuder till många skratt. Och stämningen höjdes ytterligare när jag steg ut ur biosalongen och möttes av snöfall.