Det här är min åttonde säsong som julbloggare. När jag började var jag 18 år, skulle snart fylla 19, nybliven student och ofantligt ensam i min etta i "studiestaden" som jag så anonymt kallade den. Det har förstås hänt en hel del sedan dess - jag har vuxit upp, renoverat och flyttat in i ett hus med han som för åtta år sedan var min pojkvän och som i dag är min fästman. Jag har ändrat åsikt om en massa saker - inte minst om julen.
Ni kanske inte visste det, men innan jag började julblogga var jag en ganska vanlig julfirare som drack den första glöggen kring första advent och som inte såg hösten som en enda lång landningsbana till destination Julen. Så här skrev jag till exempel då, i det där allra första blogginlägget:
"I regel lyssnar jag inte på julmusik förrän i december. Det samma gäller egentligen julen överlag - jag dricker inte glögg, äter inte pepparkakor eller paketerar in klappar förrän efter första advent."
Skrattade verkligen högt när jag läste det här alldeles nyss. Julbloggandet (och andra julbloggar) har lärt mig en hel del om mig själv och om julen. Till exempel det här:
- Regler är till för att brytas. Redan några dagar efter att jag skrivit mitt första inlägg hade jag ändrat mig om det där med att inte dricka glögg före första advent. Jag justerade min glöggprincip och kom fram till det här: "Enligt mina principer ska det bli november innan jag dricker min första glögg". Jag hade länge en himla massa principer - glöggen skulle inte drickas förrän i november, julmusikssäongen skulle inledas med en helig ceremoni på morgonen den första november etc etc. Det kan ju låta otroligt stelt nu, men jag instiftade alla dessa regler och bestämmelser för att jag var så rädd att göra julen för vardaglig, för lättillgänglig. Jag trodde att den kanske skulle tappa sin magi då. Vilket för mig vidare till...
- Min julstämning kan inte ta slut. Det tycks finnas någon allmän uppfattning om att julstämningen är en icke-förnybar resurs som riskerar att ta slut redan före julafton om man inte är försiktig. Det har visat sig vara helt osant för min del - hur tidigt jag än har börjat har jag hittills aldrig stått utan julstämning när julen väl kommit (och jag är hur som helst villig att ta den risken för att få njuta under höstmånaderna).
- Alla gör som de själva vill. Det här borde vara en självklarhet för alla, men det är det definitivt inte. Det var det inte heller för mig som 18-åring (ung och lite dum), och jag minns att jag under min första bloggsäsong ifrågasatte varför vissa andra julbloggare klädde granen redan i november. Som om det hade någonting alls med mig att göra. Det finns en miljard olika sätt att fira, eller inte fira, jul på och alla är minst lika bra. Jag älskar att läsa om andras jultraditioner och jag tycker om att fundera på mina egna och vilka nya traditioner jag vill skapa.
- Ibland kan saker vara roliga utan att bli en stående tradition. Det här är en viktig insikt för mig. Jag älskar traditioner - det är förmodligen en av de faktorer som gör att jag älskar julen så mycket - och jag har lätt för att utbrista "det här gör vi om!". Och börja planera för nästa års exakta kopia av händelsen i fråga. Det kan göra mina medmänniskor lite stressade, och mig själv också i längden. Det finns ju trots allt ett begränsat antal dagar och timmar i november och december och alla dagar kan inte vara fullbokade. Man ska hinna med kravlöst häng och spontant julande också.
- Saffran är fantastiskt. Under mina första år som julbloggare erkände jag i diverse listor att jag verkligen inte gillade saffran. Lussebullar var ingenting för mig. Men efter ett par års saffranspaus, under vilken jag nyfiket följde andra saffransälskande julbloggare, provade jag igen. Jag blev störtförälskad. Nu är saffran en av mina absoluta favoritkryddor till jul, och jag skulle kunna äta hur många lussebullar som helst. Tänk.
Har du genomgått någon julförvandling de senaste åren?