De tidigare delarna i denna serie finns HÄR.
1. Jag förstår inte julkalenderhypen. Och då menar jag inte att jag inte har någon - jag brukar satsa på Teadventskalendern, och så försöker jag hinna med att se SVT:s julkalender varje morgon (himla bra grej att avsnitten släpps så tidigt på SVT Play!). Nej, jag menar det här med hetsen kring att skaffa sig tre, fyra lyxiga adventskalendrar, gärna förbokade någon gång i augusti. Det är ju oerhört spännande att man numera inte behöver hålla sig till de där tyska chokladkalendrarna som var det enda alternativet när det begav sig på 90-talet, men frågan kvarstår för mig: Behöver man en tepåse, en pralin, en lakritskula och en miniflaska champagne varje dag hela december? Jag hinner knappt använda varje påse ur min tekalender. Fascinating stuff.
Troget Teadventskalendern-fan sedan 2016. Längtar såklart tills årets släpps!
2. Jag har aldrig haft en julstrumpa. Jag menar, nu har jag faktiskt en - jag har sytt den själv, och den hänger på handtaget till mitt vitrinskåp varje jul, men än så länge har den aldrig fyllts. Det tycker jag är synd, för det verkar vara en så mysig jultradition. Någon gång ska jag minsann implementera den här hemma.
Min julstrumpa sydde jag 2013. Bloggade förstås om den. Än så länge har den bara fyllts för detta foto.
3. Jag har svårt för så kallade julinspokonton på till exempel Instagram. Nu menar jag inte julkonton i allmänhet (för sådana älskar jag ju förstås!) utan sådana där picture perfect-konton med opersonliga bilder tagna från Pinterest eller dylikt. Det är helt enkelt inte lika mysigt om det inte känns personligt och äkta.
4. Fazers pepparkakschoklad är det enda jag behöver. Skippa lussebullarna, låt Paradisasken stå kvar i butikshyllan, duka av julbordet - jag klarar mig! Under några tuffa år slutade man tillverka denna underbaring, men förra året gjorde den comeback och sällan har jag väl varit så nöjd, eller skrikit så mycket i ett blogginlägg. På den gamla goda tiden var pepparkaksbitarna dock större, och chokladkakan var enorm (skojar ej) (men överdriver lite, den låg på 300 gram). Men man kan inte få allt här i världen.
5. Jag är en mästare på att koka risgrynsgröt. Japp. Jag tycker inte särskilt mycket om gröt, som jag har konstaterat säkert tusen gånger i bloggen vid det här laget, men min gröt blir alltid bra. (Jag offrar mig ibland och kokar gröt till min grötälskande sambo.) Den har alltid fått beröm, och till och med jag kan tänka mig att äta den ibland. Och! Jag har faktiskt aldrig lyckats bränna den i botten, vilket tydligen är mer regel än undantag. Jag kanske bara har en bra kastrull, men jag väljer att se det som att jag är ett fullfjädrat proffs i stället.
Känner ni igen er? Eller funkar ni kanske helt annorlunda? Kommentera gärna!