I stort sett ända sedan i maj, då jag bestämde mig för att fortsätta på mitt sommarjobb även under resten av året, har jag oroat mig för att tvingas jobba på självaste julafton. Två månader i förväg skrev jag en liten bön i kalendern på jobbet, typ snälla snälla jag jobbar gärna på nyårsafton i stället. Mina nära och kära har fått höra en hel del om denna stora oro som till och med orsakat sömnlösa nätter.
Så i torsdags gick jag med tunga steg till jobbet. En klump av ångest hade satt sig långt ner i maggropen och jag öppnade ovilligt dörren till personalrummet. Stegade fram till jobblistorna och kunde knappt tro mina ögon. Ledig. Både på dan före dopparedan och på självaste julafton!
Nu spelar det inte så stor roll vad jag får i julklapp. Min högsta önskan är redan uppfylld.