I dag börjar livet, tänkte jag skriva, fast livet ju har pågått hela tiden här hemma med min lilla kille. Men i dag börjar hur som helst ett nytt livsskede - vår vardag - för det var ju aldrig meningen att vi skulle vara hemma tillsammans för alltid. Det är konstigt, men härligt också. Jag har alltid tyckt om att jobba, och de senaste månaderna har det, trots någorlunda regelbundet frilansade, känts som att jag behöver något att bita i.
Inskolningen gick bra för Ivar, så jag vet att han har det fint även utan mig, och att vi får massor av kvalitetstid här hemma ändå. Att börja på nytt jobb och att skapa sig en ny vardag innebär förstås ändå att man rör sig på obekant, lite obekväm, mark. Jag är inte bra på det där. Jag föredrar det trygga och välbekanta, och jag duckar gärna för stora förändringar. Och när det stormar lite inuti och ingenting är som det brukar, då tänker jag alltid lite extra på just julen - det finns ingenting lika tryggt som julstämning. Jag vill bara krypa upp i soffan med en kopp glögg eller julte, begrava mig i en stor, mjuk filt och titta på Polarexpressen. I den situationen kan helt enkelt ingen ångest existera.
Jag tror att det är det jag älskar mest med julen. Att den är så trygg och bestående - som högtid alldeles för kort men som stämning alltid tillgänglig och närvarande.