Gottebord och paketlek med vännerna

I går var det dags för det årliga julfirandet med det där gänget jag hängt med större delen av mitt liv - en del av dem träffade jag på dagis, andra i högstadiets korridorer. Vi har firat jul tillsammans i åtminstone åtta år, och det brukar bli knytkalas och lite presenter. Ibland har vi kört med secret santa och dragit lott om vem som ska köpa julklapp till vem, men de senaste åren har vi satsat på julklappsleken. 
 
 
Få saker kan göra en vuxen människa så stressad och galen som paketleken. I första ronden börjar vi väldigt sansat kasta tärning. Om man får en etta eller en sexa får man ta ett paket. När paketen är slut låter vi en i gänget ställa timern någonstans mellan fem och femton minuter (vi andra har förstås ingen aning om exakt hur lång tid det kan röra sig om, vilket gör att man tappar greppet totalt) och så börjar vi kasta tärning igen - den här gången mycket mindre sansat. När man får en etta eller en sexa får man stjäla ett paket av någon annan, och så håller det på tills tiden är ute. Vi är schyssta, rättvisa människor så vi brukar se till att alla får minst ett eller två paket. Ändå är pulsen skyhög under lekens gång. Det roligaste är att se hur fantasifulla folk har varit med innehållet i paketen (vi kör på tre paket var för totalt 15 euro). I år fanns det till exempel tvål, hårband, en pocketbok, en termosflaska, berlocker, skumtomtar och en ljuslykta i paketen. 
 
Julstämningen var i vanlig ordning på topp under kvällen, och nu känns det verkligen att vi snart är halvvägs till julafton. Jag har massor att göra inför mitt födelsedagsfirande på lördag, men jag försöker ta det lugnt. Jag vill absolut inte julstressa.

Nu är det väl ändå jul på riktigt

Den här lördagen vaknar jag med ett lugn i kroppen. Det är dan före dopparedan. Imorgon är det dags för dagen jag laddat upp inför sedan augusti. För en del är det sedan över, men inte för mig. Julen varar till tjugondag Knut, och därmed markerar julafton snarare början än slutet.
 
Jag tänker mig att julfirandet för mig består av två faser: det förberedande firandet (som varar i månader) och det faktiska firandet (som varar i några veckor). Det förberedande firandet är det som syns här i bloggen. Det är pyssel, glöggprovning, julbak, jultidningar, julklappsinslagning, handarbete och så vidare. Det faktiska firandet skriver jag mindre om, för då brukar jag i allmänhet stänga ner bloggen för säsongen och bara njuta. Läsa framför granen, äta julbord tills det står ut genom öronen, fika, gå omkring i pyjamas, strunta i klockan, se på film och äta choklad. 
 
 
Julte i finaste koppen ingår i båda faserna. (Sorry för grynig instagrambild. Där kan ni förresten följa mitt julfirande! @julhoslinda)
 
Det här har varit en exceptionell bloggsäsong. Jag har haft mer inspiration än någonsin, och jag har för första gången på flera år hållit en okej uppdatering hela säsongen igenom. En stor del av nöjet har förstås varit att se mina läsare bli fler och mer återkommande, så TACK för er tid och uppmärksamhet. Ni anar kanske att det här är ett avslut. Det är det också - jag vill njuta av julen och blogga om jag känner för det, men just nu känns det som att det är här bloggsäsongen 2017 slutar. Som vanligt kan det hända att det blir sporadisk uppdatering i mellandagarna (det brukar bli bildbomb från julfirandet, och jag borde väl rimligen recensera SVT:s julkalender), men i annat fall hörs vi igen i september som vanligt. Njut av julen, för det ska jag göra!

Julgranen är klädd

Oj, så fort en vecka gick. Ni vet hur det är nu när julen är så här nära. Jag som har bloggat i sex säsonger vet att det här alltid händer, men har tydligen inte lärt mig att förbereda mig med inlägg att publicera. Medan det har ekat tomt här på bloggen har jag bland annat hunnit fylla 25 år, koka julgodis, gå på disputation, fira födelsedag och klä granen. Det sistnämnda tänkte jag att vi skulle fokusera på idag, för imorse knäppte jag bild efter bild på den sköna skapelsen.
 
 
I min gran hänger i princip alltid det samma: virkade snöflingor, glitter i rött och guld (dock inga girlanger), röda och guldglittriga plastkulor samt polkagriskäppar och en ledslinga med 120 lampor. Julgransmattan har min mamma broderat och i toppen sitter en guldstjärna. Ändå ser ju granen annorlunda varje år, för vi äger ingen plastgran (och lär väl aldrig göra det heller - äkta vara är bäst!). Granmyset maximerar jag genom att använda en timer. På så sätt är granens sken alltid det första jag ser när jag tassar upp på morgonen, precis som när jag var liten och granen alltid stod tänd i vardagsrummet när jag vaknade.