Världens värsta julkalendrar

Allt är verkligen inte guld som glimmar... Dags för mig att släppa ut min inre Grinch igen. Förra veckan skrev jag om tre jullåtar som jag avskyr (det inlägget finns HÄR), och i dag tänkte jag uppröra er genom att räkna upp tre julkalendrar som jag verkligen inte vill se igen. Hurra! Först vill jag ändå säga att jag tycker att SVT:s julkalendrar i allmänhet är bra och stämningsfulla, och om ni inte känner för att bli grinchade idag så kan jag rekommendera dessa inlägg med julkalendertema i stället: Topp fem: julkalendrar (där får ni ganska snabbt en bild av hur jag tycker att en riktigt bra tv-kalender ska vara) och Alla julkalendrar jag har sett. Okej, nu kör vi.
 
 
Dieselråttor och sjömansmöss (2002)
 
En bild som skriker julstämning... eller?
 
Den här julkalendern har kallats för världens värsta julkalender så många gånger i den här bloggen att jag vid det här laget har tappat räkningen för länge sedan. Redan 2013 skrev jag ett inlägg där jag förklarade mina känslor för den här sorgliga ursäkten till julkalender. Jag ifrågasätter inte dess lämplighet som barnprogram - jag tror att jag förstår var charmen ligger, och det är ju jävligt roligt att be bordsböner som "äckelpotta, äckelpotta ähöh" och räcka ut tungan när man är liten - men jag kan inte för mitt liv förstå varför den sändes just som julkalender. Jag har faktiskt sett den två gånger, både när den gick på tv och för ett par år sedan när jag behövde friska upp minnet lite grann, men någon tredje tvivlar jag på att det blir. Jag blir ju illa till mods av mindre. (Till exempel av Pelle Svanslös, som ni kanske vet?)
 
 
Allrams höjdarpaket (2004)
 
Klicka på egen risk. Klippet är enormt enerverande.
 
Det här är nog den mest intetsägande kalendern i mannaminne. När jag ser tillbaka på den kommer jag knappt ihåg något. Det är inte ett gott tecken. Vad jag dock kommer ihåg är att jag tyckte att Allram Est var ett helt okej barnprogram, medan julkalenderversionen inte var det. Jag tycker att SVT i allmänhet brukar lyckas bra med att producera en kalender som tilltalar barn i alla åldrar, men också vuxna. Det hade definitivt inte lyckats här. Jag skulle väldigt gärna vilja veta om det var någon som faktiskt gillade den här kalendern, eller som har sett den nu i efterhand och uppskattar den. Jag vill förstå. Hjälp mig.
 
 
Tusen år till julafton (2015)
 
 
Den här julkalendern slog rekord i tittarsiffror - i genomsnitt 2,3 miljoner såg avsnitten. Vad jag undrar är hur många av de 2,3 miljonerna som fick julstämning under tiden. Inte jag i alla fall. Jag såg de avsnitt som intresserade mig personligen, men inte alla (särskilt de första tråkade ut mig till en helt ny nivå). Visst är kalendern, precis som Haag och Lundgrens Historieätarna, väldigt lärorik, men jag som ser på julkalendern huvudsakligen för att 1) få julstämning och 2) för att bli underhållen förstår tyvärr inte varför den prompt skulle visas om decembermorgnarna.
 
Jag tror att kalendern kunde ha räddats om man i högre grad diskuterade jultraditionernas historia och barnens roll i dem, i stället för hur man levde i stort (ett avsnitt av Historieätarna i den stilen kan man se HÄR  om man har lust!). I grundskolan kunde man med fördel dra nytta av kalendern som sådan, men inte ens det är möjligt - på grund av en rättighetstvist med Sony (som äger rättigheterna till Historieätarnas originalversion Supersizers) kommer kalendern troligen aldrig att visas igen eller delas i någon form. Man kan alltså inte heller köpa den på dvd. Klantigt, får man väl ändå säga. KÄLLA
 
Vilka kalendrar vill ni helst inte se igen?

Årets julklapp (+ ett julklappstips!) och årets julvärd

I dag är dagen för julnyheter! I dag har nämligen både årets julklapp och årets julvärd i SVT avslöjats - den senare för bara några minuter sedan. Jag brukar inte spekulera i vilken sak HUI skulle kunna tänka sig att utse till årets julklapp, och inte vem som föräras med titeln som julvärd heller, så jag har varken förvånats eller fått mina önskningar uppfyllda. Ändå är det ju intressant att ta del av nyheter som dessa.
 

 
Årets julklapp: Det återvunna plagget

"Årets julklapp 2018 – det återvunna plagget – speglar de svenska konsumenternas intresse för nya hållbara alternativ och ökande oro för klimat och miljö. Med det återvunna plagget fångas en tidsanda där nya affärsmodeller och tekniska innovationer föds och tillsammans skapar en mer hållbar konsumtion.

Konsumentmakt, råvarubrist och klimatförändringar har fått en hel bransch att börja tänka på hur de ska kunna jobba i ett mer cirkulärt system, där materialen i våra kläder ska gå att använda gång på gång. Konsumenternas efterfrågan och tekniska innovationer har gjort etik och miljö till ett konkurrensmedel där den långsiktiga överlevnaden i modehandeln kräver en hållbar kollektion." (HUI Research)

 
Jag tycker att det är enormt upplyftande att årets julklapp blev det återvunna plagget. Till skillnad från till exempel 2003 när mössan (ja, MÖSSAN av alla spännande saker i världen!) blev årets julklapp är det här verkligen en enkel, mjuk klapp som återspeglar vår tid - och som förhoppningsvis kan göra gott åt vår framtid. Om det nu ska konsumeras så kan det gärna göras med eftertanke, så att slå ett extra slag för återvunna julklappar är klokt. 
 
För första gången är årets julklapp något som jag faktiskt skulle kunna tänka mig att ge bort, och jag tror att många tycker likadant. Det återvunna plagget behöver ju inte nödvändigtvis ens köpas, utan kan med fördel tillverkas av en själv om man är lite kreativt lagd. Eller så kanske man kan uppmuntra någon annan till att återanvända sina existerande plagg, till exempel genom Linnea Larssons bok Go recreate! 35 enkla remakes av återvunna plagg (med instruktioner för hur man syr om sina gamla kläder till barnkläder). 
 
 
Årets julvärd: Kattis Ahlström
 
 
Sedan 1959 har SVT haft en julvärd på julafton (vars största uppgift väl får anses vara att tända ljuset och presentera Kalle Anka). Under 30 år axlades uppgiften av Arne Weise, men när han gick i pension 2003 beslutade sig SVT för att i fortsättningen utse en ny julvärd varje år. Förra året var det första gången som tv-studion intogs av två julvärdar - Erik Haag och Lotta Lundgren - och det var också första gången som programmet var förinspelat, vilket upprörde en del tv-tittare. Själv såg jag bara själva Kalle Anka förra året, så jag kan inte uttala mig om det. Klart är i alla fall att många har varit spända på hur årets julaftonssändning ska komma att se ut. 
 
Nu är det alltså klart att årets julvärd är Kattis Ahlström, en erfaren programledare som bland annat lett Arvinge okänd och Eurovision Song Contest. Jag tror att det blir riktigt bra - hon verkar empatisk och lugn. Hon har väl jobbat på SVT så länge jag har levt (ungefär), så hon är välbekant i rutan. Jag märkte att jag blev lite glad att det inte blev Andreas Weise (som tippats av spelbolagen) eller Edward Blom. Årets julaftonsprogram blir dessutom livesänt och inte förinspelat, mysigt tycker jag!
 
Vad tycker ni om årets julklapp och årets julvärd? Hade ni några förväntningar?

Tre julfilmer i sjukstugan

 
Jag har varit sängliggande (tja, soffliggande är väl närmare sanningen) de senaste dagarna på grund av den värsta förkylningen på mycket, mycket länge. Det finns inte mycket gott att säga om det, förutom att jag har hunnit se tre julfilmer inom loppet av några dagar. Och igår hade ja till och med aptit nog att äta en saffransbulle, så jag är definitivt på väg tillbaka till lifvet. 
 
Den första julfilmen jag såg var Netflix nyhet The Holiday Calendar, som hade världspremiär den 2 november. Filmen handlar om en ung kvinna som är lite missnöjd med sitt liv - hon skulle hellre vara sin egen chef, och hon har ingen partner eftersom hon inte anser sig ha tid att dejta. Lagom till första december får hon en antik adventskalender, som visar sig vara magisk. (Spoiler alert: Hennes önskningar slår in!) En mysig film med den för julfilmer obligatoriska magin, men inte så mycket mer än så. Tre av fem julgranar får den av mig.
 
 
En annan nyhet på Netflix (som dock inte är en Netflix Original-produktion) är filmen Christmas with a View. En kändiskock kommer till skidorten där Clara Garrison, vars egna restaurangdröm precis gått i stöpet, bor och arbetar. Gissa vem hon faller för? Nog för att mina krav på julfilmer vanligtvis är rejält mycket lägre än på andra filmer, men skådespelarinsatserna i den här filmen är verkligen under all kritik. Även om en del miljöer definitivt var mysiga så blev jag inte alls övertygad. En och en halv julgran av fem möjliga.
 
 
Det fanns inte mycket annat att göra än att väga upp all denna romantik med lite humor, så jag valde att se på Office Christmas Party från 2016 (med stora namn som Jason Bateman, Jennifer Aniston och Olivia Munn i rollerna!). Jag har faktiskt aldrig sett den filmen förut, så när den dök upp i flödet på Netflix kände jag att det var dags. Den handlar om ett företag som hotas av nedskärningar, vilket man försöker råda bot på genom att ordna en maxad julfest. Julfesten ska bevisa för en investerare att arbetstagarna är att räkna med, men det går förstås inte helt som planerat. En rolig film med lite mörk humor, vilket dessvärre inte ger mig julstämning alls. Tre av fem julgranar.
 
 
Jag hittade alltså ingen ny favoritfilm den här gången, men Netflix har ju fortfarande tre nyheter att släppa under november. Dem kan ni läsa mer om HÄR.
 
Har ni sett någon av de här filmerna? Håller ni med mig om betygen?