I går var det dags för det årliga julfirandet med det där gänget jag hängt med större delen av mitt liv - en del av dem träffade jag på dagis, andra i högstadiets korridorer. Vi har firat jul tillsammans i åtminstone åtta år, och det brukar bli knytkalas och lite presenter. Ibland har vi kört med secret santa och dragit lott om vem som ska köpa julklapp till vem, men de senaste åren har vi satsat på julklappsleken.
Få saker kan göra en vuxen människa så stressad och galen som paketleken. I första ronden börjar vi väldigt sansat kasta tärning. Om man får en etta eller en sexa får man ta ett paket. När paketen är slut låter vi en i gänget ställa timern någonstans mellan fem och femton minuter (vi andra har förstås ingen aning om exakt hur lång tid det kan röra sig om, vilket gör att man tappar greppet totalt) och så börjar vi kasta tärning igen - den här gången mycket mindre sansat. När man får en etta eller en sexa får man stjäla ett paket av någon annan, och så håller det på tills tiden är ute. Vi är schyssta, rättvisa människor så vi brukar se till att alla får minst ett eller två paket. Ändå är pulsen skyhög under lekens gång. Det roligaste är att se hur fantasifulla folk har varit med innehållet i paketen (vi kör på tre paket var för totalt 15 euro). I år fanns det till exempel tvål, hårband, en pocketbok, en termosflaska, berlocker, skumtomtar och en ljuslykta i paketen.
Julstämningen var i vanlig ordning på topp under kvällen, och nu känns det verkligen att vi snart är halvvägs till julafton. Jag har massor att göra inför mitt födelsedagsfirande på lördag, men jag försöker ta det lugnt. Jag vill absolut inte julstressa.